Dag 28 & 29
Temp: Ej tagen
K/B ++/++
En hel månad, som gått fruktansvärt fort. En hel månad sedan min älskling låg på operationsbordet. När jag kom hem från västerås tänkte jag om vi inte tagit oss vatten över huvudet. Att jag inte hade kunskap nog att hjälpa Libra. Det kändes som allt vi gjorde var fel fast vi visste inte om det var rätt. Jag va nervös för att vi skulle bli "slapphänta" och låta henne göra saker som skulle förstöra hennes liv. Men med tålamod, styrka hos både oss och Libra har vi nu klarat av den mest kritiska perioden och vilken lättnad det är.
Jag var nervös för att göra fel, jag upptäckte när vi kom hem att det blev betydligt mer jobb med det här än vad man hade tänkt sig. Man litade inte på någon annan att ta i Libra än oss själv. Hon var så skör samtidigt så stark.
Nu känns allting jätteljust, vi klarade oss och nu är det en månad till tills protesen växt fast ordentligt. Vi kämpar på och Libra har världens största tålamod med oss när vi konkar henne upp och ner för trappor, in och ut ur bilen och fram och tillbaka på promenaderna. Vilken stjärna hon är!
Allting har gått superbra, vi gjorde tydligen rätt. Veterinärerna var som sagt supernöjda med hur allt såg ut och det känns så skönt, som en klump från bröstet som löstes upp för oron har ju alltid funnits där.
Isak sa "men hon har ju stött på benet hela tiden, skulle det ha hänt något tror jag att vi skulle ha märkt det".
Det kanske vi inte alls skulle gjort. Vi märkte ju knappt när det hände, då hennes höftkula gick mitt itu, veterinärern som röntgade henne den gången trodde skadan var 3 veckor gammal. 3 veckor hade alltså gått och vi knappt märkt nånting.
Under dem 8 månader som vi väntat på operationen har hon stött på det trasiga benet till 100%. Vilket är helt fantastiskt. Så det kanske inte är så säkert att vi skulle ha märkt om protesen börjat flytta på sig, röra sig uppåt eller inåt.
Nu är i alla fall allt som det ska och många orosmoln som fanns är borta, men inte alla. Jag kommer nog alltid ha en känsla av försiktighet när det gäller henne. Den dagen då jag kan släppa henne lös och låta henne springa fritt bland stockar och stenar då kanske det kommer kännas som att vi klarade, mot alla odds så gjorde vi det tillsammans!
Libra i vintras uppe vid kågemasten, til vintern ska du få springa fritt igen min älskling!
/Sanne Johansson
K/B ++/++
En hel månad, som gått fruktansvärt fort. En hel månad sedan min älskling låg på operationsbordet. När jag kom hem från västerås tänkte jag om vi inte tagit oss vatten över huvudet. Att jag inte hade kunskap nog att hjälpa Libra. Det kändes som allt vi gjorde var fel fast vi visste inte om det var rätt. Jag va nervös för att vi skulle bli "slapphänta" och låta henne göra saker som skulle förstöra hennes liv. Men med tålamod, styrka hos både oss och Libra har vi nu klarat av den mest kritiska perioden och vilken lättnad det är.
Jag var nervös för att göra fel, jag upptäckte när vi kom hem att det blev betydligt mer jobb med det här än vad man hade tänkt sig. Man litade inte på någon annan att ta i Libra än oss själv. Hon var så skör samtidigt så stark.
Nu känns allting jätteljust, vi klarade oss och nu är det en månad till tills protesen växt fast ordentligt. Vi kämpar på och Libra har världens största tålamod med oss när vi konkar henne upp och ner för trappor, in och ut ur bilen och fram och tillbaka på promenaderna. Vilken stjärna hon är!
Allting har gått superbra, vi gjorde tydligen rätt. Veterinärerna var som sagt supernöjda med hur allt såg ut och det känns så skönt, som en klump från bröstet som löstes upp för oron har ju alltid funnits där.
Isak sa "men hon har ju stött på benet hela tiden, skulle det ha hänt något tror jag att vi skulle ha märkt det".
Det kanske vi inte alls skulle gjort. Vi märkte ju knappt när det hände, då hennes höftkula gick mitt itu, veterinärern som röntgade henne den gången trodde skadan var 3 veckor gammal. 3 veckor hade alltså gått och vi knappt märkt nånting.
Under dem 8 månader som vi väntat på operationen har hon stött på det trasiga benet till 100%. Vilket är helt fantastiskt. Så det kanske inte är så säkert att vi skulle ha märkt om protesen börjat flytta på sig, röra sig uppåt eller inåt.
Nu är i alla fall allt som det ska och många orosmoln som fanns är borta, men inte alla. Jag kommer nog alltid ha en känsla av försiktighet när det gäller henne. Den dagen då jag kan släppa henne lös och låta henne springa fritt bland stockar och stenar då kanske det kommer kännas som att vi klarade, mot alla odds så gjorde vi det tillsammans!
Libra i vintras uppe vid kågemasten, til vintern ska du få springa fritt igen min älskling!
/Sanne Johansson
Kommentarer
Trackback
